MEN FÖR OSS ÄR DET VIKTIGT! (eBook)

VAL AV
TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Vi valde bland annat att göra utvärderingen genom att tillsammans i tre olika grupperingar ge utrymme åt var och en att berätta om erfarenheter från det liv man levt. Detta för att sedan tillsammans reflektera över deras frågor som: Varför är det så? Vad kan bli bättre?

Dessa frågeställningar ställdes i relation till förhoppningar om förändringar till följd av kommunaliseringen. Som till exempel; vad hade kommunaliseringen och integreringen i samhället inneburit för just dem? Detta var svåra och ovana begrepp och därför svårt att förklara eller att förstå, vilket gjorde att det tog tid för oss.

Den första gruppen möttes 1995-96 på en folkhögskola under ett år. Den andra gruppen startade 1996 på en daglig verksamhet. Först möttes vi under fem år, för att efter min disputation 2001 mötas var fjortonde dag. Under denna första tid kunde vi mötas på deras dagliga verksamhet, för att så småningom mötas under kvällstid på Karlstads universitet. Därefter har vi, med delvis förändrad grupp, sedan några år tillbaka fått möjligheten att hålla våra möten i FUB:s möteslokal i Karlstad. Det är ur just denna dagliga verksamhetsgrupp som en önskan om att skriva ner våra erfarenheter i en bok framkommit, från både deltagarna själva men även från deras anhöriga. Vi bildade Den ideella Föreningen ALOBIS år 2008.

Den tredje och sista cirkeln i utvärderingsarbetet startade vid en gymnasiesärskola under sommaren 1998 och avslutades ett år senare.

I samtliga grupper har intressanta erfarenheter berättats för varandra, och människor som vi mött i olika sammanhang, varav en del nedtecknats i olika delrapporter. Texten i dessa har lästs av deltagarna själva och ibland med hjälp av mig. Minnesanteckningar har därefter gjorts både av mig och deltagare, så den här texten återger några av våra erfarenheter, minnen och berättelser från samtliga grupper. Dessutom har vi genomfört olika aktiviteter tillsammans i vårt arbete för att söka svar på deltagarnas frågor. Ibland har vi också genomfört olika aktioner, såsom förändringsarbeten i deras vardag, resor, föreläsningar, konferensdeltagande tillsammans, ibland med stöd av anhöriga.

Hur beskriver man en så stor förändring?

Hur fångar man en så stor förändring som kommunaliseringen inneburit för deltagarna med en text på några sidor? Vem ska berätta om detta? Förändringen sker här och nu, hela tiden. Hur märker man en sådan här stor förändring i vardagen, om man är en person med intellektuella funktionshinder? Det finns självklart olika beskrivningar och målsättningar för olika människor, men allas erfarenheter och kunskaper är värdefulla. Målsättningen från samhällets sida 1993-94, då förändringen genomfördes, var god, och mycket som personen med intellektuella funktionshinder och hans/hennes anhöriga önskade, blev bättre. Inom snart sagt alla samhällets verksamheter välkomnas idag människor med intellektuella funktionshinder, som till exempel inom de konstnärliga, såsom i projekten Olika avtryck, Share Music, Lerins lärlingar, osv. Man pekar då på rättighets- och delaktighetsprinciper och de funktionshindrades möjligheter att leva på lika villkor som andra. I artikel 30, punkt 2, i FN:s konventioner står bland annat att

I Värmlands län genomfördes alltså kommunaliseringen av särskola och omsorgsverksamheter i mitten av 1990-talet som i många andra kommuner i Sverige. Utvärderingen av förändringsarbetet här genomfördes som ett fyraårigt projekt, på halvtid. Till en del av detta arbete inbjöds intresserade personer med intellektuella funktionshinder att delta som medforskare. Deltagare från folkhögskola, daglig verksamhet samt gymnasiesärskola deltog.

Här berättar vi, fast det är jag, Berith, som skriver på deltagarnas uppdrag, om våra minnen och erfarenheter. Projektet Att Leva Och Bo I Samhället (ALOBIS) startade 1995 och pågår fortfarande 2020 men under senare tid på låg fart. Corona-viruset bidrog till att bokskrivandet blev försenat. Denna bok är tänkt vara avslutningen på vårt mångåriga projektarbete tillsammans.

Vår berättelse handlar om tre olika grupper av människor. Vi kallar oss ALOBIS-gruppen, som är en förkortning av Att Leva Och Bo I Samhället – som funktionshindrad. Detta namn var deltagarnas eget förslag. Vår resa tillsammans startade alltså egentligen redan 1995, då första ALOBIS-gruppen bildades. Deltagarna i den första gruppen var medskapare till projektet ALOBIS och önskade att fler skulle få delta i det vi då påbörjade.

Därför har nu, under mer än 25 år, några av oss fått mötas och lära oss av och om varandra och om samhället vi lever och bor i, genom att ställa deltagarnas frågor. Deltagarna har vuxit med sina uppgifter, uppgifter som de själva valt. De har ofta uttryckt: Så här borde alla få göra!

Vi har dessutom försökt lyfta upp frågan om det intellektuella arbete, som vi med gemensamma krafter försökt genomföra under dessa år. Detta i avsikt att utmana, utveckla men också att skapa möjligheter genom att använda våra gemensamma och unika förmågor, våra erfarenhetskunskaper, som samhället behöver få ta del av. Frågor som vi försökt fokusera våra aktiviteter på handlar om att belysa och lyfta deltagarnas egna viktiga livsfrågor för att få sina svar.

Detta projekt har under åren alltså bestått av tre olika grupperingar med fem, sex deltagare per grupp med intellektuella funktionshinder och med mig som ansvarig projektledare. De har valt att delta av egen fri vilja för att i samarbete med en forskare själva beforska sina vardagsverkligheter. Det har gjorts med hjälp av att var och en i cirkeln berättat sina egna livsberättelser för varandra. Fortlöpande med detta, så har vi funnit deltagarnas egna livsfrågor, ofta om orättvisor som drabbat dem själva eller någon de känner. Och undran: Men varför är det så? Då har vi stannat upp, tagit del av varandras erfarenheter om just denna fråga, diskuterat, samtalat och ibland funnit svaren i vår egen grupp, ibland inte. Och då har någon i gruppen frågat: Vad kan vi göra? Kan vi hjälpa? Ibland lyckas vi inte finna svaret hos oss själva och då har deltagarna valt vilken av alla frågor som vi ska jobba vidare med tillsammans. Deltagarna har då diskuterat och slutligen bestämt strategierna för att tillsammans fånga svar: vem som ska intervjuas, inbjudas, vart vi ska åka, och så vidare för att få frågorna besvarade. Så till exempel har vi fått samarbeta med grupper både inom Sverige och utomlands.

Därefter har vi som forskningscirkel, med gemensamma ansträngningar, fortsatt att lyfta olika livsfrågor som man vill ha svar på – och slutligen har vi fått modet och känt oss stolta över att ”bli sedda” som ALOBIS; men också som den unika människa var och en i grupperna är. Detta har för vissa deltagare varit en stor utmaning, för andra mer naturligt. Där har min idé varit att tillsammans blir man stark och modig, och om man får pröva nya saker i en trygg grupp så vågar man mer och mer och blir mer självständig, men inte ensam. Detta har deltagarna accepterat.

Ett sätt att vara modig är just att vilja och våga nya utmaningar. Detta att, trots att man blir nervös och osäker inför möten med politiker, tjänstemän eller studerande, ändå vilja och våga prata och att ”göra sig sedda” trots sin rädsla. Det har gjorts på olika sätt genom åren och nu väljer vi ännu ett, nämligen att deltagarna önskar skriva ner delar av vår...