Ett hem i bergen (eBook)

JUNI

3 juni. På morgonen packades proviant, kastruller, filtar, växtpress och annat på två hästar. Hela skaran tog sikte på de brunbrända kullarna vid bergens fot och vi drog iväg i ett moln av damm: Mr Delaney, benig och lång, med skarpt markerad profil som Don Quixote, ledde packhästarna, Billy, den stolta fåraherden, en kines och en indian som skulle assistera med att driva hjorden de första dagarna genom de snåriga kullarna, och jag själv med en anteckningsbok fäst vid bältet.

Boskapsfarmen som vi startade från låg på södra sidan av Tuolumnefloden nära French Bar, där de metamorfa, guldhaltiga skifferbergarterna försvinner ner under de avsatta lagren i Central Valley. Vi hade inte kommit mer än någon kilometer förrän några av de äldre djuren i flocken ivrigt och förhoppningsfullt satte iväg framåt, vilket visade att de mindes de högt belägna betesmarkerna där de hade haft det så skönt föregående sommar. Snart tycktes hela hjorden vara förväntansfullt uppjagad. Tackorna kallade på sina lamm, lammen svarade med ett påfallande mänskligt tonläge; ibland avbröts deras milda, skälvande lockrop när de snabbt nappade åt sig munfullar av förtorkat gräs. Mitt i detta väldiga sammelsurium av bräkanden när flocken strömmade över kullarna, kände varje mor och barn igen vars och ens stämma. Om ett utmattat lamm, som låg halvt sovande i det kvävande dammet, inte svarade, kom dess moder rusande tillbaka genom flocken till den plats där hon hörde svaret senast och blev inte lugnad tills hon fann det, ett av tusende, bland dem som för våra ögon och öron tycktes helt lika varandra.

Hjorden förflyttade sig med en hastighet av cirka en och en halv kilometer per timme. Den var utspridd i formen av en oregelbunden triangel, ungefär 100 meter vid basen och 150 meter lång, med en krokig, oupphörligt skiftande förtrupp bestående av de starkaste födosökarna, som kallades ”ledarna”, av vilka de mest aktiva spred sig längs de oregelbundna sidorna av ”huvudkroppen” och snabbt utforskade vinklar och vrår bland klipporna och buskagen för att finna gräs och blad. Lammen och de kraftlösa gamla tackorna som dröjde sig kvar i bakre ledet kallades ”svansen”.

Vid middagstid var hettan svår att uthärda. De stackars fåren flämtade ömkligt och försökte stanna i skuggan av vartenda träd de passerade, medan vi andra längtande försökte se igenom det bländande, brännande solskenet mot de snöiga bergsmassiven, fastän de ännu inte syntes.

Landskapet består här enbart av böljande kullar, fläckvis med inslag av buskar och träd och utkastade massor av skiffer. Träden är mestadels blåek, Quercus douglasii. De är cirka tio till tolv meter höga, har blekt blågröna blad och vit bark, och växer sparsamt på den tunna jordmånen eller i klyftor bland klipporna, utom räckhåll för gräsbränderna. På många ställen reser sig skifferhällar tvärt upp genom det gulbruna gräset. De är överväxta med lavar och liknar gravhällar på övergivna kyrkogårdar.

Med undantag för blåeken, Ceanothus och fyra eller fem arter av manzanita påminner vegetationen på kullarna om den på slätterna.

Jag har sett detta område under tidig vår, när det var ett förtjusande landskap, som en trädgård full av fåglar, bin och blommor. Nu gör den skoningslösa hettan allting torrt och dystert. Marken är full av sprickor, ödlor springer omkring bland klipporna och myror förekommer i häpnadsväckande mängder. Dessa små livsgnistor verkar brinna bara så mycket mera intensivt i hettan, de bokstavligen darrar av okuvlig energi där de kilar i långa rader för att utkämpa strider och samla föda. Det är otroligt att de inte dunstar till torra flingor redan efter några sekunders exponering i den glödande solen. Några få skallerormar ligger hoprullade på undangömda platser, men man ser dem sällan. Skator och kråkor, som vanligtvis är så högljudda, är tysta nu, där de sitter gemensamt i flockar på marken under de träd som skuggar bäst, med vidöppna näbbar och hängande vingar, alltför andfådda för att utstöta ett ljud. Vaktlarna försöker också att hålla sig i skuggan vid de fåtaliga, ljumma saltdammarna. Bomullssvanskaniner springer från skugga till skugga genom snåren av Ceanothus, och ibland ser man den långörade haren behagfullt snedda över de öppna fälten.

Efter en kort middagsrast i en träddunge drevs de stackars djuren, storknande i dammet, fram över de snåriga kullarna, men den otydliga vägen vi hade följt tonade bort, just när vi behövde den som mest, vilket tvingade oss att stanna för att se oss omkring och ta ut riktningen. Kinesen verkade tro att vi hade gått vilse och pratade på sitt obegripliga språk om mängden av buskar och snår, medan indianen tyst granskade bergen med dess böljande kammar och klyftor efter öppningar. När vi tagit oss igenom den snåriga djungeln upptäckte vi så småningom en väg som sträckte sig mot Coulterville. Denna följde vi tills en timma före solnedgången, då vi nådde en torr avsats och slog läger där för natten.

Att leva lägerliv bland kullarna med en fårhjord är enkelt och fritt, men det innebär en hel del arbete. Under uppsikt av herden fick fåren förse sig med vad de kunde finna i omgivningarna tills efter solnedgången. Vi andra samlade ved, tände eld, lagade mat, packade upp och utfodrade hästarna etc. I skymningen var de trötta fåren hopsamlade på den högst belägna ytan nära lägret, där de villigt skockade sig tätt tillsammans, och efter det att varje tacka hade funnit sitt lamm och diat det, lade sig alla ner och krävde ingen mer uppmärksamhet förrän nästa dag.

Kvällsmaten tillkännagavs med ropet: ”Käk!” Var och en tog mat direkt ur grytan och stekpannan till sin tenntallrik medan man talade om sådana saker som vad fåren åt, gruvor, prärievargar, björnar eller äventyr från de minnesvärda dagarna under guldruschen. Indianen höll sig i bakgrunden utan att säga ett ord, som om han hörde till ett annat släkte. Måltiden avslutades, hundarna matades och männen rökte vid elden. Under inflytandet av mättnad och tobak lägrade sig lugnet över deras ansikten; det tycktes nästan gudomligt, som den milda meditativa glöden avbildad på ett helgons anlete. Sedan, plötsligt, som om de vaknat ur en dröm, knackade de askan ur pipan med en suck eller grymtning, gäspade, tittade in i elden för en kort stund och sa: ”Nu tror jag att jag går och lägger mig”, och försvann direkt under sina filtar. Elden glödde och flämtade ytterligare en eller två timmar. Stjärnorna sken allt klarare. Tvättbjörnar, prärievargar och ugglor hördes här och där i tystnaden, medan syrsor och cikador lät höra sin oupphörliga musik, den passade in så väl, att det kändes som om den var en del av nattens kropp. Det enda som störde var snarkningar från dem som var försänkta i sömn, och får som hostade av dammet i sina strupar. I stjärnljuset liknade hjorden en stor, grå filt.

4 juni. I gryningen var lägret på fötter; kaffe, bacon och bönor utgjorde frukosten och därefter följde en snabbdisk och packning. Ett allmänt bräkande började vid soluppgången. Så snart en tacka reste sig kom hennes lamm hoppande och skuttande för att få frukost, och efter det att de tusen lammen hade diat började hjorden att beta och nafsa efter föda. De första som satte sig i rörelse var baggarna med sin glupande aptit, men de vågade inte gå långt ifrån flocken. Billy, indianen och kinesen ledde dem längs den besvärliga vägen, men tillät dem att snappa åt sig det lilla som de kunde finna på en bredd av ungefär fyra hundra meter. Då flera andra hjordar redan hade passerat, fanns knappt ett blad kvar, varken grönt eller förtorkat. Därför var vi tvungna att skynda på den hungrande hopen över de heta, torra kullarna för att...