I Beowulfs spår (eBook)

II. Inledning

Berättelser om hjältedåd är viktiga för oss människor. Vi vill tro att det finns en hjälte som löser de problem vi står inför. Det goda ska segra mot det onda, odjuret ska dödas och genom sagans löfte ska vi leva lyckliga i alla våra dagar. Vår hjälte ska också på egen hand rädda både kungariket och prinsessan.

Med berättelserna om maktspel, intriger, farliga drakar, mord och våldtäkter kommer även det motsatta fram. Människor lider, utsätts för svek och mördas. I många skeenden av den mänskliga historien kan vi se kidnappning och slaveri som ett verktyg att kontrollera människor. Detta finns det exempel på globalt. En folkgrupp kidnappade kvinnor från andra grupper och vid behov mördade deras fäder eller makar. Ett av de mer kända historiska exemplen är den om sabinskorna, där Roms grundare Romulus bjöd in grannstammen, sabinerna, till festligheter och sedan kidnappade deras kvinnor.1

Resultatet blir en spiral av kidnappning och mord. När en grupp är utarmad på sina fertila kvinnor måste den hitta nya och det enda sättet verkar vara att döda en annan grupps manliga befolkning och förslava kvinnorna. Befolkningar har gjort detta sedan människans begynnelse, det är därför inte svårt att ta till sig hur berättelsen om hjälten uppkommer. Danny Vendramini beskriver i sin hypotes hur fasanfull ursprunget till dessa berättelser kan vara.

»To define the combined impact of Neanderthal sexual predation, dietary cannibalism, lethal raiding, coalitionary killing, intraguild predation, territoriality and sexual competition, the term ‘multidimensional predation’ is appropriate. Sexually mature human females (as sexual partners), infants, and juveniles (for consumption) would be a focus of multidimensional predation because they were easier to capture and transport.«2

Hjältesagan är berättelsen om att skydda kvinnor från det yttre hotet, mot att föras bort och förslavas. Det kan också vara ursprunget till stamsamhället. Små familjegrupper kan inte skydda sig, behovet av att gruppera sig för att överleva hotet från andra blir viktigt.

»Flocking, schooling and herding are common tactics adopted by prey species against predators. If Eurasian Neanderthals were the formidable adversary suggested, and like other mammalian predators, preferentially selected solitary individuals as prey, social phenotypes may be expected to have become fixed in the Levantine human population. Concomitantly, infringements against the group would solicit negative consequences, thus leading to the fixation of an innate ‘tribal defence’ ethos.«3

Homo sapiens sapiens var, enligt Danny Vendramini,4 på väg att dö ut på grund av vår oförmåga att försvara oss mot andra fysiskt överlägsna raser, exempelvis neandertalarna. På något sätt lyckades vi organisera oss och kunde föra ett effektivt krig mot vår fiende. Just förmågan att organisera kan ha varit den skillnaden som gjorde att vi inte bara lyckades skydda vår stam, utan det gjorde det också möjligt för våra avkommor att föra vårt arv vidare.

Man kan säga att neandertalarna representerade vad vi kallar för toppredator, en person/varelse med tillräckligt mycket makt att han/hon inte behöver fundera på konsekvenser för sina handlingar. Detta innebär att en fysiskt överlägsen person inte behöver foga sig till vad andra önskar eller andras behov, bara sina egna. Vi kan se det idag hos superrika i form av att samhällets regler inte riktigt gäller dem, att de lever i en verklighet som dikteras av dem själva. På samma sätt förhöll det sig historiskt med despotiska kungar, furstar och hövdingar, det enda som kunde hota deras makt var en annan person inom samma typ av maktsfär.

Neandertalarna jagade, förutom, mammutar och mastodonter också bergslejon, en typ av lejon som i egenskap av sin storlek och styrka själva var toppredatorer.

»Altogether, this shows that Neanderthals were hunting and butchering cave lions, an apex predator, which would have been a high-risk target.«5

I neandertalarnas diet ingick också andra raser av hominider, det framstår som att det antingen parade sig med oss eller åt oss.

Hur passar berättelsen om Beowulf in i allt detta? Beowulf verkar vara den perfekta altruistiska hjälten, eftersom han inte ber om något i gengäld för sina hjältedåd. Tvärtom erbjuds han kungariken och vägrar, till förmån för andra. Han är den nordiska versionen av kung Arthur, älskad av sitt folk och försöker skydda dem från den stora förödelsen. Runt om i världen finns beskrivningar av mord, våldtäkter och tagandet av vad andra har, vår historia är fylld till brädden av dem.

Hur kan det komma sig att det ens finns berättelser om altruistiska hjältar? Även om tusentals år skiljer oss från de första framväxande stammarna är vi idag i stort sett de samma som vi var då. Vi har samma intellektuella förmåga idag som de hade då. De kunde också forma idéer och skapa drömmar om ett annat liv än det de lever. Berättelsen om hjälten var en påminnelse, ett ideal att sträva efter i en mycket mörk värld. Med döden ständigt närvarande måste världen ibland ha känts tillräckligt helvetisk för fria människor. Lägg där till det ständiga hotet om att förslavas där ditt värde var mindre än boskapen du sov bredvid.

I en sådan värld var berättelserna om någon som var större än livet nödvändiga. De var ledstjärnor för styrka, för vad som var rätt och rättvist. Det sjöngs och återberättades om hjältarna vid lägereldar och i kungarnas salar. De var lektioner i hur man uppförde sig. Hur man var den goda mannen, hur man var en god hövding. Dikten är till sitt väsen en berättelse om sin samtids heder. Mannen som var kapabel till fruktansvärt våld, men som väljer att använda sin styrka i tjänst för andra. Beowulf berättar för oss att han kommer att möta sina fiender och segra eller dö. Han är redo att göra den ultimata uppoffringen för att säkra sitt anspråk på berömmelse. Utan kampen skulle han lika gärna kunna vara död och bortglömd. Det räcker inte att bli ihågkommen som den modige krigaren, det är lika viktigt att bli ihågkommen som hedervärd, rättvis och kärleksfull. Det ena kan inte vara utan det andra, något som är värt att återberätta om och om igen.

Frågan är om hans historia hade berättats utan draken? Skulle den ha berättats utan Grendel och hans mor? Om vi betraktar den första delen av berättelsen för sig, skulle den passa bra in i någon av den fornnordiska litteraturens sagor om familjefejder. Det hade kanske till och med varit ett historiskt faktum om draken hade uteslutits. Grendel och hans mor kunde lika gärna ha betraktats som en konkurrerande familj vilken tävlade om de landområden där Hrothgar styrde. Omvänt, om Beowulfs dikt bara berättade sagan om hur han dödade draken skulle den ha förblivit en saga, för alltid. Eftersom de två elementen nu finns i samma dikt utgör de ett tydligt dilemma.6 7

Tänk om berättelsen om draken är berättelsen som var av verklig betydelse och inte motsatsen? Tänk om berättelsen om Grendel och hans mor är till för att legitimera huvudberättelsen, draken? Det är kanske uppbyggnaden, skapandet av hjälten som är det centrala i berättelsen om Grendel och hans mor, en första akt?

Beowulf bygger själv upp sitt hjältemod under välkomstfesten vid hovet i Heoroth inför kampen mot Grendel. Det finns havsmonster och jättar på hans heroiska väg, han slåss sedan mot Grendel där han triumferar, sedan söker han upp Grendels moder och går även där segrande ur striden. Efter detta finns det inga fler monster att slåss mot, bara människor, tills draken visar sig på natthimlen ungefär femtio år senare.

Berättelsen om Beowulf skulle klarat sig bättre utan draken, han kunde ha slutat sina dagar som en åldrande och älskad kung på sin tron, gift med sitt livs kärlek. I stället måste han slåss mot draken vid en mycket hög ålder och han måste göra det ensam. Det blir hans död, ogift, utan avkomma...