Högt och lågt med Orvar och Bengtsson (eBook)

UPPOCHNEDVÄNDA BENGTSSON HITTAR EN SKATT

Den alldeles ovanligt vanliga småstaden som den här berättelsen handlar om skiljer sig inte mycket från andra idylliska och lite pittoreska städer av mindre mått. Där finns det en del gamla hus blandat med lite nyare, som på de flesta platser. Det finns affärer och butiker, gator och trottoarer och ett litet torg omgivet av sådana viktiga byggnader som banker, apotek och kontor för stadens politiker. Där finns också, precis som i de flesta städer, en park med en liten näckrosdamm för fågellivet, där de äldre kan mata änder, och de lite yngre kan rasta sina hundar eller bara ta en promenad i solskenet. Som i de flesta små städer finns det också närhet till lite större vatten där man kan höra måsarna skria, ha båtar, eller till och med ta ett bad om vädret passar för det. En liten stad med både små och lite större hus, där både bilar, cyklar och fotgängare kan samsas om utrymmet. Kort sagt en stad där alla som någon gång bott i en mindre svensk stad utan större svårigheter skulle kunna känna sig som hemma.

I den här staden samsas, som i alla andra städer, både vanliga och lite ovanliga människor och djur, och inte så särskilt mycket händer som inte hör till det alldeles vanliga. Det vanliga livets vanliga lunk, där människor går till jobbet på morgonen och går hem igen på eftermiddagen och någon gång där emellan ses för att fika, handla eller kanske rasta hunden.

Allt som oftast är det folk som rör sig även på små platser, men ibland, om morgnarna, långt innan bilar och människor börjat trängas runt omkring kan man få möjligheten att känna att man är alldeles för sig själv i den lilla staden. Om våren, om man är tidigt ute, kan man tydligt få höra fåglarna sjunga för den stigande morgonsolen och man kan, mycket tydligare än annars, också höra sina egna steg mot trottoaren under en enslig promenad. Innan värmen riktigt har stigit kan man också sakta ner sina steg och känna den ro som vilar över den lite ödsliga tomheten i en stad som inte riktigt har vaknat.

Ibland, om man har tur, kan man som jag också råka möta och kanske få uppleva två alldeles vanliga personer som också de är ute på en av sina alldeles för vanliga morgonpromenader. Två alldeles vanliga personer som då och då gör sig påminda och på grund av sitt lite udda yttre kan få bilden av den idylliska staden att spricka lite i kanterna. Det är också om dessa personer den här berättelsen mestadels kommer att handla.

Några skulle nog lite oskyldigt kunna tycka att de båda kanske lite ovanliga vännerna ändå utgjorde ett underhållande inslag i stadens annars så vardagsgrå utbud, men en hel del andra skulle också säga att de båda männen var minst sagt udda, konstiga eller rent av heltfrån vettet. Några särskilt besynnerliga personer, eller ett omaka par helt enkelt, som inte riktigt stämmer in på människors föreställningar om vad som hör till det vanligt vanliga. Och särskilt inte i en stad som så tydligt vill förespegla en idylliskt rofull tillvaro i en annars så händelserik värld.

Den ene av de båda vännerna var uppochnedvända Bengtsson. Han kallades så av andra för att han hade en alldeles särskild stil när han gick. Med byxbaken i vädret och huvudet vid marken brukade han ansträngt hasa fram som om någon ovarsamt skulle ha vikt honom på mitten som en trasig docka man låtit gå iväg. Det var mest huvudet ner för honom med andra ord. Själv brukade han också lite skämtsamt säga att det nog mest berodde på att han har jobbat så mycket med trädgårdsarbete, då får man ju titta ner så mycket i marken hela tiden. I själva verket hade han inte gjort mycket till arbete överhuvudtaget i sitt liv, inte mycket mer än den ansträngning det antagligen var att krångla sig i och ur sina lite för stora byxor varje dag, både morgon och kväll. Det var som det var med den saken, det gick inte att ångra något man inte själv hade valt och en fördel var ju att det fick det att se ut som om han log och var glad fast han i själva verket var sur som ett åskmoln.

Egentligen var det en sjukdom med något konstigt namn, sådant man mycket oftare kunde få en släng av på den tiden han var barn, men saker som var så krångliga att uttala behövde man just inte prata så förfärligt mycket om, tyckte han. Det fanns inte så mycket mankunde göra åt det heller och visst hade det sin särskilda charm att vara så här, sa han ofta själv, man blir liksom mer jordnära och så får man en lite annan syn på livet.

Krokig som han var så fick han ändå mest titta ner i marken när alla andra såg spännande saker i skyn. Sjukdomen han hade dragit på sig hade han, som sagt, gjort redan som barn, men den sjukdomen var sedan länge både över och borta för Bengtsson. Numera var han i alla fall pensionär och behövde inte längre tänka så mycket på vare sig trädgårdar, annat arbete eller elakartade barnsjukdomar, men det hade tveklöst satt sina spår och det är ett minne som inte är så lätt att dölja för andra när han går, det är då ett som är säkert. Nu var det också en stor tur för honom att hans närmaste följeslagare, i det mesta han företog sig, inte tycktes bry sig så stort mycket om den detaljen, utan lät honom vara som han var, precis så mycket som han kunde.

Den andre av de två var Orvar korvar. Han såg allt på ett lite annat sätt än uppochnedvända Bengtsson. En del skulle nog kalla honom komplett galen men så hade han också, till skillnad från Bengtsson, huvudet högt och ansiktet i färdriktningen precis som det ska vara hos en som ständigt rusar fram i hög hastighet. Om det fanns något han också var särskilt förtjust i så var det korv. Lite mer än andra kanske skulle tycka var vanligt. Allra helst skulle det vara långa, kokta, varma korvar i bröd, precis så som det alltid har varit.

Där Bengtsson var lite mer återhållsam och eftertänksam tycktes Orvar ofta vara tvärt om. Precis som ettbarn kunde han bli lite överdrivet engagerad i saker som för stunden kunde verka omåttligt intressanta och precis som om han var försedd med en av/på-knapp fanns det sällan något mellanläge i hans känsloyttringar. Han var oftast antingen överväldigad eller likgiltig inför saker och oftast gick det också ut över Bengtsson, som med sitt enastående tålamod också kunde vänta ut de stormar som stundom drog över Orvar. Även om de båda alltså hade sina sidor så utmärkte sig ändå Orvar genom sin impulsivitet och ibland omedelbara vilja att utföra vissa saker. Där Bengtsson såg en blomma, kan man väl lite beskrivande säga att Orvar såg skyn men ingen av dem såg något däremellan. Två ovanligt olika vänner med andra ord.

Det som gjorde Orvar mest ovanlig var ändå att han inte hade något jobb, precis som många andra. En annan av hans egenheter var att han samlade på saker. Då är det inte frågan om något vanligt samlande som de flesta skulle tycka var normalt, utan han samlade urskiljningslöst på alla möjliga saker. När andra samlar på saker som frimärken, mynt eller LP-skivor, sådant som går att ordna och katalogisera, samlade Orvar på vadhelst han kunde komma över. Gamla tidningar som han hittade här och där och lite småsaker som han uppriktigt trodde kunde komma till användning. Spikar, skruvar, glasbitar, runda och platta stenar, en del knappar och lite olika sorters papperslappar som han lagt i olikfärgade plastlådor i en bokhylla.

Att han samlade på just tidningar berodde väl mest på att han var alldeles särskilt förtjust i kriminalhistorier. Även om man nu inte riktigt kan säga att han hade förläst sig på allt som har med mord och mysterier att göra, så var han ändå lite mer än vanligt intresserad av just sådant som gick att läsa om mystiska kriminalfall och ouppklarade brott. Någonstans i allt detta kunde han ibland också drömma sig bort till en värld...