Droppen Sirada (eBook)

I världen Talimar fanns en ocean med flera öar och en kontinent, bestående av en enda landmassa. Oceanen med dess öar tillhörde landet Ocejania med sina två provinser, Blå Havet och Gröna Öarna. Kontinenten delades mellan två länder, landet Nyrjan i norr med tre provinser, Bergen, Slätten och Träskania, samt landet Suddania i söder som bara bestod av vidsträckta träskmarker.

Människorna i Ocejania var ljusa och deras hår skimrade som pärlemor. De var medellånga och spensliga men starka. Deras krigare var bepansrade med en genomskinlig sköld som liknade vatten men som varken laser eller spjut kunde tränga igenom. I sina skyddande pansar kunde de dra in huvud, armar och ben och kom att likna stora vattendroppar. De bodde på öar, och efter att flera barn hade drunknat hade de modifierat en gen som tillät dem att andas även under vattnet. Ocejania förde stundtals krig med både Nyrjan och Suddania. Det senaste kriget hade gällt industriavfall som Nyrjan dumpat i oceanen och hotade allt levande i vattnet och höll på att förgifta ocejanierna och deras föda från havet.

Suddanierna i söder hade anpassat sig till träskförhållandena och behövde hög fuktighet för att kunna må bra. De hade mörk hy och var långa och starka. I träsket fanns väldiga akacia-och mangroveträd med rötter långt ner i vattnet och grenar som sträckte sig graciöst högt i luften. Fast Suddania var det tekniskt mest utvecklade landet i Talimar levde människorna där i symbios med naturen. De flesta städerna hade byggts uppe i trädens kronor och grenar.

Landet Nyrjan i norr hade blandad befolkning. Bergsområdena dominerades av gröna skogar och i slättområdena växte frodiga sädesslag och fruktträd. Träskområdet, som kallades för Träskania, tillhörde förr Suddania och där bodde uteslutande suddanier. Men efter ett krig med Suddania annekterades området av segraren, landet Nyrjan. Alltsedan dess rådde oro i provinsen där suddanierna ansåg sig vara diskriminerade av Nyrjans centralregering. Suddaniska separatister krävde att deras provins Träskania åter skulle tillhöra landet Suddania, men deras protester beaktades inte av Nyrjans centralregering som anklagade Suddania att ligga bakom oroligheterna. Freden var bräcklig.

Från Nyrjans berg rann tre strida floder ner till slätten. Två mynnade ut i oceanen och den tredje passerade Träskania, fyllde på träsket och rann vidare till landet Suddania och därefter ut i oceanen. Nyrjan kunde utöva makt över landet Suddania genom att hota med att omdirigera floden direkt till oceanen utan att passera Träskania. Det skulle medföra att träsket torkades ut, vilket skulle betyda döden för allt levande i träskområdena.

Men det fanns ytterligare en värld. Den kunde inte bekräftas med fysiska bevis men många trodde på dess existens. En osynlig subvärld som kallades Midaj, gudarnas och magikernas boning, en värld som några suddanier påstod sig känna till. Midaj befolkades av olika gudar med skilda egenskaper och intressen och de var ständigt närvarande, särskilt när de tre länderna befann sig i krig. Vissa gudar försåg suddanier med nya vapen medan andra av gudarna gav stöd till ocejanier eller nyrjaner. Varje nytillkommet vapen medförde upptrappning av konflikter. Som om det inte räckte med att gudarna blandade sig i kriget på håll, så steg de själva ibland ner till Talimar för att osynliga strida på endera sidan i kriget.

Det ökade misstron mellan de tre länderna och kapprustning hade blivit ett faktum. När som helst kunde vapenvilan brytas. Det kom att ske när nyrjanska hovets barnsköterska störtade in i Gyllene Salen och avbröt kungen Kantes viktiga möte med de utsända ministrarna från hans tre provinser Bergen, Slätten och Träskania. Förtvivlad knäföll hon inför kungen. «Ers Majestät! Ers Majestät!» Hennes röst svek och hon kippade efter luft. «Hur understår du dig att komma in här utan tillåtelse?» Nannan återfick rösten och fick fram att majestätets dotter blivit bortförd. Kungen chockades men hämtade sig snabbt. «Förklara!» sa han bryskt. Det kunde förstås inte vara sant, tänkte han. Hans nioåriga dotter, prinsessan Lumadia, omgavs ju alltid av vakter. Nannan sa att några som såg ut att vara suddanier hade skjutit vakterna med bedövningspilar och rövat bort Lumadia. «Rövade... Lumadia!» upprepade nannan högt. Hon hade själv slagits ner när hon försökte skydda prinsessan. «De släpade prinsessan till ett snabbgående nyrjanskt luftskepp som landade på gården.»

Mötet var avslutat i och med att kungen rusade ut tillsammans med nannan till den stora slottsgården, där hans dotter brukade leka. Han fann hennes lekkamrat Virana gråtande och säkerhetsfolket samlat på gården. Virana bekräftade det som nyss skett. «Och det gick så snabbt», sa hon. Det fanns inga bilder eller bevis mer än vad vittnena berättade. Alla hade blivit överrumplade. Någon sa att skeppet var från Nyrjans luftförsvar, dock kunde det vara stulet för att förvilla förföljare. Kung Kante beordrade luftförsvaret att söka efter förövarnas skepp. Patruller hade redan gett sig av utan att avvakta order men förövarna var flera steg före. Det nyrjanska skeppet som mycket riktigt var stulet kunde spåras och återfanns övergivet vid gränsen mellan Nyrjan och Suddania. Kungens rådgivare som alltid följde honom ansåg att det inte kunde vara enskilda terrorister som låg bakom bortförandet. Det måste ha beordrats av landet Suddania. Kungen kallade Suddanias ambassadör till sig, men denne förnekade all inblandning. Det var otänkbart att de skulle ge sig på en liten flicka, det måste vara banditer som var ute efter lösensumma, menade han.

Så kom nyheten från Ocejania att även den sjuåriga Nimara, lillasyster till Sirada, drottningen av Ocejania, hade bortförts av suddanier. Den förtvivlade kung Kante tog kontakt med drottning Sirada för att se om de hade några ledtrådar. Sirada sa att bortförandet av hennes syster Nimara hade gått till på samma sätt som i Nyrjan, dock med en skillnad, här fanns bevis i form av bevakningsbilder. Vakterna i Ocejania hade inbyggda kameror i sina dräkter. Bilderna visade några suddanier som förde bort min syster i ett luftskepp, även denna gång stulet från Ocejanias luftförsvar.

Nyheten hade nått folket i båda länderna Ocejania och Nyrjan och oron spreds. Drottning Sirada och kung Kante var överens om att det inte kunde vara en slump att två kungligheter hade blivit bortförda samma dag. Suddanier menar att det var banditer som var ute efter lösensumma. Men när några timmar passerat och ingen lösensumma begärts stod det klart för kungen att det inte var banditer eller pirater som kidnappat hans dotter. Det var Suddania som låg bakom bortförandet för att provocera till krig! Det förekom rykten om att landet Suddania uppmuntrade och skyddade separatister i Nyrjan, vars mål var att återerövra sin förlorade provins Träskania. Bortförandet av Lumadia kunde vara skäl till utpressning mot kung Kante. Men vad ville man ha av drottning Sirada? Och varför hade inte suddanierna tagit upp förhandling om saken i stället för att gå till våldshandlingar?

Kung Kante var för arg för att resonera. Hans militära rådgivare sa att Suddania hade betydande styrkor idag och skulle kunna återerövra Träskania från Nyrjan. «Jaså! Om det är vad de tror så misstar de sig grundligt», skrek kung Kante. Han kallade på hela militärstaben för överläggning. De flesta krävde omedelbar vedergällning mot området Träskania i Nyrjan som gränsade till Suddania. Minoritetsgrupperna suddanier och separatister skulle straffas för att statuera exempel på det som väntade. Om separatisterna var beslutna att lämna nyrjanskt styre och ansluta sig till Suddania skulle de få lära sig att inte sätta sig upp emot kungen. «De ska få sig en läxa som de aldrig hämtar sig från. Vi lierar oss med Ocejania mot Suddania och tillsammans vinner vi kriget!»

I samtalen mellan kung Kante och drottning Sirada var det Sirada som stod för behärskningen. Hon var orolig för sin syster Nimara men ville inte förhasta sig och...