Brasilienfararna som kallades röda dödskaravanen (eBook)

KIRUNA

Himmelen var blåsvart, förutom de flammande turkosgröna slöjorna som
dansade fram över de lysande stjärnorna. Hon, Ida-Maria låg nedbäddad i
forans hö och lät sig trollbindas av det sprakande norrskenets skönhet.
Barnen låg nedkrupna under fällen tätt intill henne. Kylan bet henne i
ansiktet, snön knarrade under slädens tyngd och dess medlar sjöng entonigt.
Hon var på väg från kust byn Nyborg till fjällens Kiruna. Hennes man
CarlJohan hade sänt efter dem. Nu började åter ett nytt kapitel i hennes liv.

Lågkonjunkturen hade svept in över hela Europa och kastat sin skugga över land och hav, vilket inte bådade gott för arbetarna i Sverige, värst drabbade var de som arbetade på sågverken. Carl-Johan hade arbete som maskinist på ett sågverk i Nyborg. Arbetarnas löner sänktes drastiskt. Han hade följt med en skara arbetare till sågverksdisponenten för att begära högre lön. Men svältlönen skulle inte höjas det minsta! Några i den tysta och sammanbitna skaran tog mössan i handen och resignerade. Vilka andra val hade de? Carl-Johan gick med högburet huvud, inte skulle han krusa disponenten. Att bli svartlistad och utan arbete skulle ändå bli följden, efter att ha dristat sig att begära en lön som man kunde leva på. Carl-Johan begav sig därför till Kiruna som ropade efter arbetskraft. Där fick han arbete som maskinist och eldare på ett sågverk i Laxforsen. Han fick en lägenhet i en av arbetarbostäderna.

Ida-Maria och barnen hade färdats hela dagen och snart skulle de vara framme vid ett värdshus. Hon lät tankarna fara fritt hit och dit, medan hästen travade på. De hade bitit sig fast vid barnen som hon mist, än kunde hon känna maktlösheten som en dolkstöt i bröstet. Elin hennes förstfödda blev bara fyra år, difteri tog hennes liv. Den lilla hade kämpat för att få luft, hon hade varit alldeles febersvettig, blek och matt. Hennes stora vackra ögon hade sett bedjande ut som ett rop på hjälp, endast ett svagt väsande ljud kom ur hennes mun. Slutligen blev hennes läppar blå och livslågan blåstes ut. Ansiktet hade slappnat av som om hon sov fridfullt allt blev tyst. Hennes ljuslockiga hår stod som en gloria kring huvudet. Elin var ett alldeles för vackert barn för denna värld tyckte grannfrun, som hjälpte Ida-Maria att svepa barnet. Sorgen frätte ett stort tomt hål i Ida-Marias själ, då kom nästa dråpslag, Anna blev sjuk. Hon hostade om nätterna det hade bara gått några veckor sedan Elin dött. Gode Gud nej, tag inte Anna ifrån oss hon är bara tre år, den tysta bönen till Gud hade ekat i bröstet på Ida-Maria, hon blev inte bönhörd, difteri tog även Annas liv.

Då hade hon bara Jenny fem år gammal, tack vare henne orkade hon leva vidare, hon blev välsignad med två barn till Elin och Emil. När de var två samt fyra år, gick scharlakansfeber på bygden och båda barnen dog i mars månad det året. Sorg hade Ida-Maria känt redan som barn, då var hon otröstlig. Hennes far dog hemma i blindtarmsinflammation, hon brukade smyga ut på dasset där hon satt och grät för att ingen skulle se henne. En dag tyckte hon att hennes far stod bredvid henne och sade: ”Var inte ledsen Ida-Maria jag skall alltid vaka över dig så du kan känna dig trygg”. Först då slutade hon att sörja fadern. Ja, nog behövde Ida-Maria någon som vakade över henne, för hon visste inte vad som väntade henne.

Nu låg hon här i släden med sina barn Jenny, Emil, Ragnar, Hugo och med ännu ett barn på väg. Foran stannade vid ett värdshus där skulle de övernatta, barnen följde henne sömndruckna och frusna in i den röda byggnaden. Rummet de blev hänvisade till var kallt och utkylt, de lade sig alla i den stora dubbelsängen med kläderna på och somnade.

Tidigt nästa morgon fortsatte färden mot Kiruna. Hon hade flera timmar på sig att fundera över hur livet skulle gestalta sig. Var det månne sant som så många sa, att den där disponenten Lundbom verkligen brydde sig om arbetarnas väl och ve?

Ida-Maria såg det brunröda bolagshuset skymta fram i eftermiddagsljuset. Foran hade stannat och kusken hjälpte henne upp ur släden, barnen hoppade glatt ur den. Jenny klappade hästen medan de andra gick in i huset. Väl inkomna i det nya hemmet kunde Ida-Maria konstatera att det luktade rent av såpa, järnspisen var svart sotad och ren, muren var vitkalkad.

Lägenheten bestod av ett stort rum med en liten alkov, ett skafferi och en skrubb. Carl-Johan hade möblerat med de få möbler som de hade haft i Ytterbyn. Hon blev varse om att elektricitet var indraget. Titta det hänger något i taket, vad är det för något? undrade Ragnar och pekade på lampan. Ja du, det är en lampa vänta så ska jag vrida på knappen som sitter på metallhöljet, sagt och gjort rummet flödade i ljus till barnens förtjusning. Tänk att slippa karbidlampor och fotogenlampor vilken lyx svarade Ida-Maria

En av grannfruarna knackade på dörren och presenterade sig som Amelia. Hon berättade att ett ungt duktigt par hade bott i lägenheten, frun var känd för att hålla rent och snyggt, trots att de var mycket fattiga. Mannen hade varit med i nykterhetslogen, Fjäll vakten och var en redig karl. Han sa ofta, att en arbetar måste sträva efter kunskap för att ta sig ur fattigdomen. Han gick på olika föredrag och tillsammans lånade de böcker på biblioteket. Där kan du låna böcker Ida-Maria och läsa tidningar gratis sade Amelia. Hon fortsatte berätta att mannen hade råkar ut för en arbetsolycka och dog bara 27 år gammal. Frun och barnet blev hämtade av hennes mor, hon var bestämt från Småland. Det är inte alltid som en lägenhet lämnas så här ren och välstädad, påpekade hon Många lämnar lägenheter full av vägglöss och annan ohyra, för att inte tala om dem som dött i tuberkulos, fortsatte Amelia.

Ida-Maria lade in ved i spisen, tände på och rörde om med spiskroken, snart spreds sig en välbehövlig värme från den svarta järnspisen. Amelia berättade om tvättstugan, utedasset, var man tömde slaskhinken, om tunnorna som forslades bort av kommunen. Det är tal om att man ska dra in vatten och avlopp i huset. Tänkt dig vilken lycka att slippa bära vatten och slaskhinkarna sade hon. Amelia bjöd in Ida-Maria och barnen på kaffe i sin lägenhet. Det doftade gott av nygräddad sockerkaka. Lägenheten såg likadan ut som deras egen. Den var spartanskt möblerad, men den blårutiga duken på matbordet gav rummet färg och allt var varmt, det var hemtrevligt. Ida-Maria kände, här hade hon fått en vän och plötsligt försvann all ängslan och oro. Hon tittade ut genom fönstret himmelen var glödande rosa, den övergick i blå skymning och det blev snabbt allt mörkare. Ida-Maria tackade för sig och barnen. Det kan nog bli bra här tänkte hon och snart skulle Carl-Johan vara i antågande från sågen, hon kände en stilla längtan efter honom, då sparkade det ofödda barnet kraftigt i henne, som om det lilla livet i henne ville hålla med.

Han kom hem trött och frusen men glädjen var stor. Han berättade om sågen och hur han fått bostaden, hyran var fri så länge han arbetade på sågen och det ingick fri ved. Lönen var 22,80 kr i veckan så om de var sparsamma skulle detta nog gå. Ida-Maria lagade havregrynsvälling och de satte sig kring bostadens enda bord. Vällingen värmde gott och Carl-Johan lade in mer ved i spisen, han berättade att han ännu inte gått med i fackföreningen för kontingenten kostade 85 öre. Men när de hade kommit igång och fått några veckolöner kanske han skulle gå med.

Den ena dagen lades till den andra och livet fortsatte sin gilla gång. Om mornarna var det utkylt i den lilla lägenheten innan de fått fyr i spisen. Carl-Johan hade späntat stickor med en vass kniv, de såg ut dom små julgranar, med dem gick det fort att göra upp eld. Det blommade is glansiga frostrosor över hela fönstret och ute hade den bistra kylan bitit sig fast. Det knarrade i snön för varje steg när Carl-Johan begav sig ut i morgonmörkret till arbetet. Barnen hade svårt att stiga upp från sängvärmen, de låg kvar och tittade på det isiga fönstret och fantiserade. Jenny var först uppe hon andades på fönstret och det bildades små klara fläckar i fönstrets frost rosor.

Ida-Maria hade stickat flera par vantar. De var röda med mönster bårder i gult och några i...